Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Om rättspsykiatrik forskning

Vår inriktning är rättspsykiatri i dess vidaste bemärkelse, det vill säga kartläggning och behandling av psykiatriska, psykologiska och neurobiologiska faktorer som nedsätter människors förmåga att anpassa sitt beteende efter gällande lagar och därmed avstå från att begå brott. Här kan man säga att rättspsykiatrin utgör ett komplement till den sociologiska kriminologin som på ett analogt sätt studerar sociala faktorer som påverkar människor i samma riktning. Rättspsykiatrin har kommit att arbeta nästan uteslutande med våldsbrott och personbrott (definierat som aggressiv antisocialitet), inte med egendomsbrott, ekonomiska brott, narkotikabrott eller andra brottstyper. Vår huvudfrågeställning kan formuleras som varför vissa människor uppvisar mer aggressiva antisociala beteenden än andra. Rättspsykiatrins vetenskapliga grundantagande innefattar att personer som uppvisar sådana beteenden har en nedsatt förmåga att anpassa sitt beteende i enlighet med förväntningar ställda i samspelet med andra människor eller av samhället i stort, och att denna funktionsnedsättning avspeglas i beteendet. I den mån sådana handlingar i stället beror på att någon av fri vilja väljer att bete sig illa blir rättspsykiatrins förklaringsmodeller meningslösa.

Denna skillnad människor emellan i aggressivt antisocialt beteende är vår beroende variabel, alltså den faktor vi är ute efter att förklara, där fler tillfällen av uttryckt aggressiv antisocialitet och allvarligare konsekvenser bildar ett kvantitativt mått. Tidsaspekten är viktig, så att beteendemönstren antingen uppfattas i ett här-och-nu perspektiv eller i ett livsperspektiv. En viktig hypotes för forskningen på området är att aggressivt antisocialt beteende med barndomsdebut innebär en allvarligare problematik än sent debuterande aggressivitet av denna typ. Tidigare beteenden är alltid den starkaste indikatorn för framtida beteende. En klinisk beteckning för denna typ av beteendestörning är antisocial personlighetsstörning, som definieras av aggressiva antisociala beteenden med tidig debut, så kallad uppförandestörning före 15 års ålder. Personer med denna problematik utgör en till ett par procent av befolkningen, och står för över hälften av alla våldsbrott, särskilt de grova och de som riktar sig mot partners. På senare år har man också förstått att de utgör en stor del av vuxenpsykiatrins alla patienter, ofta med andra diagnoser som komplicerat den tidigare beteendestörningen, från schizofreni och olika psykoser till affektiva störningar, ångest och missbruk/beroende.

Efter att på detta sätt ha definierat den beroende variabeln är nästa steg att definiera de faktorer som kan förklara skillnaden oss människor emellan i antisociala aggressiva beteenden (så kallade förklaringsfaktorer, eller med synonyma termer oberoende variabler, bakgrundsfaktorer, riskfaktorer eller sårbarhetsfaktorer). Inom forskargruppen arbetar vi med olika förklaringsfaktorer som hämtas från kliniska skattningar av beteenden och upplevelser, psykologiska test av mentala förmågor, beskrivningar av sociala omständigheter, neurobiologiska variabler från undersökningar av blod och ryggmärgsvätska, hjärnavbildande metoder och molekylär genetik.

Som en empirisk vetenskap utgår vi från att både den beroende variabeln och de olika förklaringsfaktorerna kan uppskattas kvantitativt. Vårt arbete måste börja med metodologiska överväganden för att bestämma vilka aspekter av det mänskliga vi kvantifierar, vad de säger oss, vad de inte kan säga oss, och vilka felkällor som kan påverka kvantifieringen. Kunskap etableras inom kunskapsteoretiska (epistemologiska) ramverk, där de vetenskapliga metoderna sätter gränser för vilka tolkningar de vunna resultaten kan få. Vi studerar aspekter av verkligheten. Om vi är medvetna om begränsningarna för ett kvantitativt närmande till mänskligt handlande är resten i grunden matematik. Sambanden mellan den mellanmänskliga variationen i aggressiv antisocialitet och de olika förklaringsfaktorerna kan beräknas (med hjälp av gruppjämförelser eller sambandsmått), liksom deras förklaringsvärde, det vill säga hur stor del av variationen i aggressiv antisocialitet som statistiskt kan hänföras till en viss förklaringsfaktor eller en viss kombination av sådana faktorer. I en ideal vetenskaplig modell skall självklart psykiatriska och psykologiska faktorer inkluderas vid sidan av sociala och biologiska faktorer, där den respektive betydelsen av de olika faktorerna bestäms empiriskt.

När så statistiska samband etablerats blir nästa steg att ta ställning till om förklaringsfaktorerna också är orsaksfaktorer till beteendet (i den mening som kallas INUS-villkor, alltså Insufficient, Non-redundant parts of Unnecessary but Sufficient Causes). En orsaksfaktor bakom ett beteende behöver inte vara en tillräcklig eller en nödvändig orsak, men måste vara icke-överflödig och tillsammans med andra faktorer tillräcklig för att orsaka beteendet. På gruppnivå, när vi talar om aggressiv antisocialitet i samhället, avgörs om en statistisk förklaringsfaktor också är ett INUS-villkor utifrån teoretiska överväganden av omständigheter som om faktorn i regel föregår beteendet i tid, om det finns en trovärdig mekanistisk förklaring av sambandet, och om man tror att beteendet skulle utebli om faktorn inte förelåg. Alkoholberusning kan exempelvis antas vara ett INUS-villkor bakom våldsbrott; det räcker inte för att orsaka beteendet (många berusningar leder inte till brott), det är inte en nödvändig förutsättning för beteendet (många fall av sådant våld har inte föregåtts av berusning), men det finns ett statistiskt samband mellan antisocial aggressivitet och berusning, berusningen kommer oftast före våldshandlingar, det finns en begriplig koppling mellan nedsatt omdöme och stegrad aggressivitet vid berusning, och slutligen finns många exempel på våldshandlingar vid berusning som är svåra att föreställa sig utan berusningen. Utifrån liknande överväganden antar vi inte att tatueringar är en orsaksfaktor bakom aggressiv antisocialitet oavsett eventuella statistiska samband mellan förekomsten av tatueringar och våldsanvändande. Det finns helt enkelt ingen trovärdig mekanistisk förklaring till varför tatueringar skulle orsaka aggressiv antisocialitet. Om någon forskare en dag hittar ett färgämne i tatueringar som leder till ökad aggressivitet hos djur i djurförsök skulle vi få ompröva vår slutsats. Slutsatser om orsaksförhållanden på basen av statistiska samband kommer därför alltid att behöva omprövas utifrån nya rön. Det är viktigt att minnas att all behandling av riskfaktorer för antisocial aggressivitet eller förebyggande arbete för att motverka antisocial aggressivitet bygger på antaganden om orsaksförhållanden, eftersom det ju blir meningslöst att behandla en statistisk förklaringsfaktor som inte verkligen är en orsaksfaktor.

Så här långt är den rättspsykiatriska modellen teoretiskt enkel – eller borde åtminstone vara så. Svårigheten ligger i stället i att tillämpa den vetenskapliga kunskapen i ett enskilt fall i förhållande till ett visst brott (som ofta kallas klinisk tillämpning). Rättspsykiatriska, psykologiska och kriminologiska modeller identifierar orsaker till mänskligt beteende och fångar därmed sådana aspekter av det mänskliga som är orsakade (det vill säga i någon mening lagbundna). Vi kan alltså inget säga om vad som har sitt upphov i annat än orsaker, till exempel fri vilja, val som ont och gott, eller slumpen. Rättspsykiatrins förklaringsfaktorer kommer således att begränsa vår handlingsfrihet, inklusive förmågan till insikt (där ”normala”, i statistisk betydelse, kognitiva förmågor är en förutsättning för att kunna anpassa sitt beteende efter normer och lagar).

Vi kan sammanfatta förutsättningarna för vårt arbete så här: om rättspsykiatrin och andra vetenskaper lyckas kartlägga faktorer som tillsammans utgör en tillräcklig orsak till ett visst handlande (i vårt fall en akt av aggressiv antisocialitet) eller som förklarar 100 % av variationen i detta beteende kan vi säga att det inte finns något skäl att tro att personen ifråga haft utrymme att fritt välja sitt handlande. Men i de allra flesta fall förklarar våra förklaringsfaktorer delar av variationen eller utgör bidragande men otillräckliga orsaker. I dessa lägen kan vi förklara de delar vi kan - och beskriva den generella betydelsen av de olika förklaringsfaktorer som aktualiserats i fallet utifrån vad vi vet om antisocial aggressivitet på gruppnivå. Dessa omständigheter eller faktorer kan sedan ”räknas av” från den tänkbara frihet en människa haft i en viss situation, men kan inte säga något om den friheten, som i stället måste värderas av den som eventuellt vill ta ställning till en handlings moraliska betydelse, exempelvis jurister. Rättspsykiatrins uppgift är att förklara i hur hög grad vi kunnat identifiera sådana begränsningar av utrymmet för en människas handlingsfrihet, och samhället bör naturligtvis kräva att vi redovisar vår kunskap och slutsatser så exakt det bara är möjligt.
 

Kontaktinformation

Henrik Anckarsäter

Sidansvarig: Stefan Axelsson|Sidan uppdaterades: 2014-05-07
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?